Jag sitter just nu och lyssnar på några av gymnasiekidsen som bor på det här elevhemmet där jag bor under några veckor. De har tydligen haft någon diskussion i skolan om relationer. En av diskussionspunkterna var "Är det okay att vara med någon annan än sin partner om båda är med på det?". Den ena tjejen här ute hade svarat Ja på den frågan, hon var den ända i hela klassen och nu står de och gapskrattar åt tanken. För det går ju inte, ett par är en man och en kvinna punkt. Jag är så glad att jag inte är uppväxt i någon sån här liten håla. Tänk att behöva komma ut här som gay, poly, trans eller någon annan, i deras ögon "onormal" läggning. Hur många lever inte med denna hemlighet och får aldrig någon möjlighet att leva sitt liv såsom de skulle vilja och behöva för att vara lyckliga? Visst, de här ungdomarna är nog bara en 16 år men de är framtiden. Att folk aldrig kan tänka utanför lådan.
/A
Jag kom ut (första gången, på sätt och vis kommer man ju ut hela livet för nya människor) när jag var 19-20 och gick på universitetet. jag hade aldrig vågat komma ut innan dess. tycker de som accepterar sig själva och kommer ut när de är i högstadiet-gymnasiet är så jävla tuffa! =) ps. ja, jag är uppväxt i en håla ;)
SvaraRaderaChimairan: Jag läste din komma ut historia och den var ju helt underbar! Din pappa verkar vara hur gullig som helst.
SvaraRaderaJag tycker det bästa är bara att låtsas som ingenting när man träffar nya mäniskor. Alltså bara prata om sin sambo som alla andra gör, sen om dom frågar något och använder "han" är det ju bara att rätta till. Om vi bara finns där så blir det naturligt helt av sig själv. :)
/Y