Schecter frågade;
Hur mycket har ni förresten funderat på hur själva barnskaffandet skulle gå till? Inseminering? Adoptera? Sex med en kille?
Vi har kollat upp lite smått det här med inseminering. Nu är det så att det skiljer sig från län till län. I vissa län kostar det om man är lesbisk? Men inte om man är ett heteropar som inte kan få barn av medicinska skäl. Vadå diskriminering?!
Annars har vi en vän som erbjudit sig att donera sperma. Om det blir jag som ska föda barnet skulle hans gener vara perfekt då han utseendemässigt har liknande drag som A. Samma kroppsbyggnad, liknande drag i ansiktet osv. Det finns chans att man får gå före i kön om man fixat en donator själv. Annars finns det något som heter korsdonation, det innebär att vi fixar en donator och ett annat par fixar en och så byter vi. Detta är ju bra om man inte vill ha sin vän som biologisk pappa. Men den här vännen som vi har är vi inte så jätte tighta med och han bor i en annan stad också. Så det är inte någon vi umgås med direkt så.
Här har vi trots att barn ligger långt i framtiden redan diskuterat möjligheten med en snygg bögkompis att bli donator för insemineringDet är en bra idé, men personligen skulle jag föredra att inte ha någon pappa alls med i bilden. Detta kanske funkar för andra men det passar inte oss. Men barnet har ju guldläge här, tänk 4 föräldrar som älskar en oändligt! :)
Vi vill att vårat barn bara ska vara vårat. Dvs. inte blanda in någon annan, vi vill ha våran familj och leva som en familj. På sådär tråkigt hetero-vis ;)
Så för att faktiskt svara på frågan skulle jag säga att inseminering är något som ligger på topp. Antingen med vännens sperma eller med en korsdonation. (ska tillägga att det är en hetero kompis) Det är dessutom gratis att göra detta i Danmark. Eller en viss avgift men det är samma för alla. Betalar hellre det än en "diskriminerings avgift".
Adoption ser vi som en sista utväg, om vi skulle ha oturen att inte någon av oss kan få barn tex. Sex med en kille är uteslutet. Och som sagt, barn med en bögkompis är vi inte så pepp på. Alla sätt är bra, men alla passar inte alla.
Fast, detta är något som ligger långt bort i tiden. Men om kö tiden ligger på mellan 6 mån - 2 år så skadar det ju inte att börja planera lite i alla fall! ;)
Lycka till Schecter!
/ Y
Tack för svaret! Jag tänkte att jag dock borde förtydliga det där med gaykompisen. Han hade lika gärna kunnat vara hetero, antar att just GAY-kompis just var en onödig detalj. Annat än att han då inte skulle kunna "råka" få barn, om man kan säga så. Han vill nämligen inte ha barn själv. Och jag är helt inne på er linje om att vilja ha den där kärnfamiljen (med en twist) med två föräldrar. Så om det verkade som att det skulle vara delat föräldraskap med gaykompisen och hans pojkvän så var det inte det jag menade.
SvaraRaderaDäremot blir det ju svårt att inte så småningom berätta för barnen hur familjen kom till. Att undanhålla vem donatorn var skulle kännas fel. Men jag ser det ungefär som tillvägagångssättet om barnet skulle vara adopterat: Vetskap om och till och med viljan att ha kontakt med någon man har biologisk koppling till är något man inte kan förneka barnet. Men så får man ju också understryka vilka det är som känner kärlek och ansvar för barnet, så att barnet inte automatiskt börjar känna att den biologiska mamman är mer av en förälder än den andra.
Förresten, angående avgifterna med klinisk insemination... Heminsemination verkar helt klart vara ett lockande alternativ.
SvaraRadera