Min komma-ut-historia

Y drog sin komma-ut-historia så jag tänkte dra min. Som för de flesta andra så har jag nog alltid vetat att det var tjejer som var min grej. Jag har alltid trivits bättre med tjejer än med killar och aldrig lyckats ha ett förhållande med en kille. Visst har jag gillat olika killar men det har alltid varit någonting som inte känns rätt. Jag har aldrig kunnat tänka mig att jag skulle spendera mitt liv med en man, jag tänkte inte precis att det skulle vara med en kvinna heller. Jag tycker nog mest att jag var lite märklig. I slutet av gymnasiet blev jag kär i en tjejkompis och då var det som om femöringen trillade ner. Varför har jag inte tänkt på det här tidigare? Jag tänkte ändå på mig själv som bi, jag hade ju ändå varit med killar och känt någon sorts kärlek. Fast nu skulle jag nog säga att jag är lesbisk, om man tycker att en naken man är väldigt avtändande och inte kan tänka sig ett förhållande med en kille så är man inte bi.

Min pappa har alltid pratat lite nedlåtande om homos, antagligen mest för att provocera mig. Ni vet typen "Jag har inget emot homosexuella, en på mitt jobb är bög, men jag skulle inte vilja att mina barn är det." Därför orkade jag inte ta den diskussion med mina föräldrar när jag började fundera på min läggning på gymnasiet. Jag orkade inte höra "det går nog snart över ska du se", som jag fått höra så många gånger förut. Men när jag träffade Y så blev det av. Jag var inte särskilt nervös, jag visste att de skulle acceptera det bara jag var lycklig. De blev inte särskilt förvånade, min pappa trodde redan att jag hade haft ett förhållande med den där kompisen från gymnasiet. När jag berättade det för min farmor sa hon bara "Ja det hade jag redan räknat ut, farmödrar är inte dumma."

Så jag hade också en väldig tur, jag har aldrig möt något annat än acceptans när jag har berättat om Y. Ingen reagerar konstigt när jag pratar om min flickvän, i alla fall inte vad jag har märkt. Vi har också tur och bor i en rätt stor stad som är väldigt öppen. Staden jag ursprungligen kommer ifrån är också öppen så jag har i stort sett aldrig personligen mött värre fördommar än den ovannämnda "Jag har inget emot homosexuella men..". Snart hoppas jag att ingen ska behöva höra ens sådana kommentarer. I Sverige är vi i alla fall på väg åt rätt håll!