-
Tack för svaret! Jag tänkte att jag dock borde förtydliga det där med gaykompisen. Han hade lika gärna kunnat vara hetero, antar att just GAY-kompis just var en onödig detalj. Annat än att han då inte skulle kunna "råka" få barn, om man kan säga så. Han vill nämligen inte ha barn själv. Och jag är helt inne på er linje om att vilja ha den där kärnfamiljen (med en twist) med två föräldrar. Så om det verkade som att det skulle vara delat föräldraskap med gaykompisen och hans pojkvän så var det inte det jag menade.
Däremot blir det ju svårt att inte så småningom berätta för barnen hur familjen kom till. Att undanhålla vem donatorn var skulle kännas fel. Men jag ser det ungefär som tillvägagångssättet om barnet skulle vara adopterat: Vetskap om och till och med viljan att ha kontakt med någon man har biologisk koppling till är något man inte kan förneka barnet. Men så får man ju också understryka vilka det är som känner kärlek och ansvar för barnet, så att barnet inte automatiskt börjar känna att den biologiska mamman är mer av en förälder än den andra.
Aboslut, jag håller med om att barnet ska ha rätt att veta vem som är den biologiska pappan. Och enligt lag så har dom ju faktiskt rätt till det. Vad jag menade var att vi inte vill ha en tredje part som lägger sig i våran familj. En dag börjar nog barnet fundera på hur han/hon blev till. oundvikligt.
Och vi behöver inte veta vem pappan är om vi inte vill eller i vissa fall omöjligt för oss att ta reda på. Men barnet har ju som sagt alltid rätt till det. Precis som du jämför jag också det med adoption. Bara det att vi får vara gravida med allt det innebär och "lärt" barnet från början att han/hon har två mammor.
Och, ja det är ju viktigt att man tar samma ansvar för barnet. Oavsett vem som är den biologiska föräldern. Men jag tror att om man fostrar barnet tillsammans så har barnet allt den behöver, även om han/hon en dag skulle bli nyfiken på "pappan". Förhoppningsvis har vi gjort det bra så att han/hon inte saknar något och känner att vi är föräldrarna, inte spermadonatorn.
För mig är förälder och biologisk far/mor inte samma sak. Jag har själv växt upp med bara en förälder och så här i efterhand kan jag känna att jag missade en del för att jag inte hade en pappa. Men det är inte själva saken att han var en man utan mer att ha två föräldrar som älskar en sådär som bara föräldrar kan. Mans och kvinnoförebilder är för mig skitsnack. En BRA förebild är helt enkelt en bra människa med sunda värderingar.
För vad är manligt och kvinnligt? Och vem har bestämt att det ska vara så?
Ja, heminsemination är lockande. Men jag vet inte hur det fungerar då juridiskt sett? Känns som att det är en del papper att fylla i osv. Och är det samma lagar som gäller då? etc. Men det kan ju alltid kollas upp mer nogrannt när det börjar bli dags. :)
/Y
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar