Y:
Jag har växt upp med enbart min mamma, hon träffade däremot en ny man när jag var ungefär 4 år. Efter att dom haft ett förhållande på ungefär 10 år så flyttade vi in hos han och hans son som är i min ålder. Men han har aldrig tagit någon sorts fadersroll, jag tror att han medvetet inte gjorde det heller och jag såg honom aldrig som ett substitut till min riktiga far.
Jag beundrar min mor, hon är en stark kvinna som alltid gått sin egen väg. Hon är uppfostrad i en familj med starka könsroller och identiteter som det oftast var på den tiden, så att ta beslutet att lämna sin man kan inte ha varit lätt. Att leva med en alkoholiserad mansgris som sket i allt annat än sig själv, ja det är ju ohållbart. Men jag kan tänka mig att det ändå inte ansågs helt "rätt" att avsluta ett äktenskap.
Min mamma är en riktig hurtbulle, hon har åkt Vasaloppet två gånger, sprungit maraton, sprungit tjejmilen och hon deltar fortfarande i div. skidtävlingar på motionsnivå. Hon kan inte sitta still alls utan måste alltid göra något. Så varifrån min ADHD kommer ifrån är det inga tvivel om ;)
Min pappa, som jag nämnde ovan vet jag mycket lite om. Han dog när jag var 10 år och då bodde han rätt långt i från mig och mina syskon. Jag träffade honom några gånger per år.
Men jag känner honom som en helt annan person än vad mina syskon gör. Den pappa jag kände var snäll, intelligent, sportfanatiker och en flitig motionär. Dessutom gick han mer och mer över till vegansk kost på senare år efter att han fick reda på att han var hjärtsjuk. Jag har teorin att han ville börja om från början och göra rätt för sig, han planerade att flytta tillbaka och komma närmare oss barn, men det var försent, trots alla åtgärder han gjorde för sin hälsa. Han avled ensam i sin lägenhet med nitroburken i handen.
Än idag får jag reda på saker jag inte visste, att han var snickare visste jag, men att något han byggt och designat faktiskt finns på ett museum hade jag ingen aning om, förrän tills nyligen.
A:
Jag är uppvuxen i en äkta kärnfamilj rakt igen med mamma, pappa, två barn och en villa i förorten. Min mamma är världens snällaste, utan att för den delen vara mesig. Hon har rätt bestämda åsikter och principer som inte aldrig ruckar på, ibland mer och ibland mindre rationella. Hon är väldigt självuppoffrande, en egenskap som många mammor tycks ha och som samhället kanske även tycker att de bör ha. Jag tror att hon tog alldeles för lite tid för sig själv när jag och min bror var små och att detta var en av anledningarna till att hon var väldigt nära att gå in i väggen när jag gick på högstadiet. Men då var det som att hon kom till insikt och bytte jobb, började läsa vin och litteraturkurser för att hon ville det och umgicks mer med sina vänner. Hon är den mest allmänbildande människan jag vet, något som jag verkligen beundrar.
Min pappa och jag har haft våra bråk under min uppväxt. Vi bråkade från att jag började prata tills jag flyttade hemifrån. Men så fort vi inte bor ihop så har vi haft en väldigt bra relation och jag vet att vi är väldigt, väldigt lika. Båda lika envisa och lika intresserade av att debattera och provocera. Han har ställt väldigt höga krav på mig, främst skolmässigt, vilket förstås har varit både gott och ont.
Mina föräldrar är fortfarande gifta och har nyligen flyttat från vår gamla villa till en lägenhet inne i stan. De är väldigt kulturintresserade och det går knappt att nå dem på telefon ibland eftersom de alltid tycks vara iväg på konsert, opera, vinprovning, teater eller så är de ute och reser. De lever verkligen livet nu och jag tror de tycker att det är rätt skönt att barnen har flyttat ut. Jag är väldigt lik båda mina föräldrar, något som Y påtalar rätt ofta. Men förhoppningen är väl att man har tagit åt sig deras bra sidor och lämnat de dåliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar