Jag har nog alltid vetat att jag dras till tjejer. Såhär i efterhand vet jag att jag faktiskt var kär i klasskompisen i 3an. Men vad vet man i den åldern? När alla vuxna säger att det måste vara en mamma och en pappa för att gifta sig har man ju inga tankar på att man kanske kan ha en liknande relation med en tjej. Det är fel på vårat samhälle med alla heteronormer. Att vara normal innebär oftast att tända på det motsatta könet. Bebispojkar ska ha blåa kläder, flickor rosa. Varför det? Blir dom bögar/flator annars?
Jag "kom ut" för min familj i januari i år. Jag hade träffat tjejen med stort T. (Alltså A). Men det roliga var faktiskt att hela familljen trodde jag var tillsammans med min bästa kompis som jag delade lägenhet med. Jag hade misstänkt att dom trodde det men lät det vara, helt ärligt så var det lite underhållande att se hur dom betedde sig när kompisen var med på middagar etc. Men ingen frågade. Vilket jag blev lite irriterad över. Ska poängtera att detta var innan jag sagt att jag dras till tjejer.
Hursom, jag berättade för min syster först. Det gick bra, hon sa bara att hon väntat på att jag skulle dra hem en tjej. Jag frågade hur hon visste det, hon svarade bara att hon alltid känt på sig det.
Kanske är det så, familjen vet mer än man tror. Mamma svarade ungefär likadant. Tillade också dom klassiska orden: "Bara du är lycklig". Jag var aldrig orolig för att berätta för mamma, hon är väldigt öppen på det sättet. Men samtidigt tror jag att det tar tid för henne att smälta det faktum att jag är förlovad med en tjej, att det är såpass seriöst. Jag tror att det bottnar i lite kunskap och det är klart, hon har ju aldrig varit med om detta. Ett ämne hon vet relativt lite om. Men hon frågar saker ibland och det känns bra att hon gör det, för det visar på intresse.
Det var den korta versionen. För mig gick det bra, jag har tur som har en sån underbar familj.
Men jag vet att alla inte är så lyckligt lottade.
/ Y